Nu längtar jag till en VIT vinter...inget är vackrare än när det vita täcket låter vår natur glittra. Dessa bilder var från förra vintern och med min iPhone fångade jag kontrasternas Hagalund.....

Sitter med "fetdunk" i öronen (ett uttryck som kanske inte passar en kvinna i min ålder men det är precis vad det är...fetdunk alltså) och funderar över hur det kom sig att livet blev som det blev och hur jag idag kan påverka fortsättningen. Är det inte märkligt att det nästan ska ta halva livet för att nå dit...och inga garantier om ytterligare lika många år att ta tillvara på. Jag har under detta år tappat räkningen på begravningar jag varit på och minns inte när jag var på ett bröllop sist, är det ålderns glömska eller ett mer sällsynt förekommande beroende ålder kan jag inte svara på. Men det är fakta.

 

Blir för en stund helt tomt i huvudet och jag funderar; Vad är det jag egentligen vill säga (skriva), vad kan JAG eller VARFÖR skulle jag vilja dela med mig av mina tankar. Kan det vara så att jag vill ha ett erkännande av mina lite förvirrade men ändå ganska insiktsfulla tankar...eller gör jag det jag är mest bekant med...irrar i mörkret. Vore det en tavla jag målade hade den antagligen varit helt obegriplig för de flesta, eller så hade en vetgirig själ försökt sig på en analys och konstaterat....fullkomligt galen. Till saken, jag har ...fan jag tappar orden.....koncentration fröken Egertz, livet kräver koncentration!  Jag har av någon konstig anledning börjat gilla kvinnan bakom fröken Egertz. Låt mig presentera henne!

 

Född 1964 antagligen i en familj många skulle önskat de hade....men med insikt och vetskap skulle fly utan att passera GÅ! Det fantastiska fyra hahaha. Jag har tre syskon (5 om jag räknar med de min så kallade far lyckats med innan vi i huvudtaget var påtänkta). Sorry, ännu ett avbrott, måste byta musik, dök upp något slags hiphop liknande...svårt att få något flooooooooow i skrivandet då....sådär...åter på banan, även om Lady Gaga inte är drömsenatriumet  att plita ner sitt privatliv till.

 

Hur som helst, yngst och fruktansvärt ovetande har jag konstaterat. Ovetande för att jag inte har lärt mig, eller för att vi, syskon inte lärt oss att vara just det uppenbara...SYSKON. Har faktiskt ruskigt lite koll på vem jag är i den frågan...familj/släkt. Att jag föddes av Margareta Egertz och Bo Blosse vet jag...även om det har ifrågasatts. Spekulationer om en annan far har funnits länge...grunden till det har varit mitt utseende...eller utanförskap, Tror bestämt att jag t.o.m var någon fyllos barn i Österskär under en period, kallades för Trossen och var som sagt olik resten av familjen. Olikheten till mina syskon som idag inte är så stor som när jag var yngre. Även vetskapen om att mor och far hade en separation runt den tiden jag föddes förstärkt det hela. Att jag var en snorunge som mina "stackars" syskon var tvungna att ta hand om kan också vara en orsak till ryktet. Om det nu är ett rykte. Detta skall ha bekräftats av en släkting till min mor...men har själv aldrig gått vidare. VARFÖR? Förr gammal för att gräva i det förgångna...eller feghet! Döm själva! Tror dock att vi alla känt oss utanför...eller rättare sagt vet att det är så. Varför kan man ju då undra...urusel föräldrarskap är min första tanke, men visst finns det något ännu mer analyserande svar. Men det går vi inte in på här, framförallt för jag uppriktigt sagt inte har en aning om mina föräldrars bakgrund. Att far var oönskad och bortlämnad som baby och att mor kom för en förhållandevis konservativa förhållanden...men det kan också vara helt fel. Detta är bara vaga minnen om vad jag hört under min uppväxt. Nu åter till mig, för det är ju JAG som står i fokus.

 

SKITRÄDD...det första jag kommer att tänka på när jag ser mig runt skolåldern. Minns tyvärr tiden innan alldeles för vagt för att delge. Kan nog konstaterat att rädslan inte lagt sig helt än idag, men kanske mer hanterbar....nja, för det mesta i alla fall. Lovade ju att jag skulle hålla mig till sanningen (inte alltid så lätt som ni kanske vet). Även om just sanningen är unik för varje människa. Min sanning behöver ju inte vara mina syskons och tvärtom. Onödigt utlägg...koncentrera dig Egertz! Mobbad från dag ett i skolan och jagad av den mest fasansfulla killen i klassen varje dag från skolan ( den DÅ mest fasansfulla kille). Gömde mig i varenda trappuppgång på vägen hem...kände hjärtat enda upp i halsgropen och gråten i halsen fick mig nästan att kvävas. Rädslan hade ett grepp jag än idag inte kan förstå riktigt hur den kom sig, VEM/VAD hade gjorde mig så jävla rädd? Fick en massa smeknamn som grinlina osv. Vågade aldrig tala om det med någon utan det gick fyra år innan just denna rädslan försvann. Om den fasansfulla killen hittade någon annan eller om jag personligen gjorde en upprustning kan jag inte svära på men minns att vi stod i matkön i Ängkärrsskolan, lutande mot den röda tegelväggen. Minns inte riktigt vem offret var men en kille var det, något brast och jag bokstavligen smockade till ( kan ha varit en knuff men tanken var helt klart en SMOCKA) killen så han flög (ramlade) in i väggen och fick ett skrapsår på kinden. JAG HADE FÅTT RESPEKT! Att jag varit ett lätt byte i fyra år kan jag bara förklara med att hemma hos oss fanns en hierarki som lydde FAR PRATAR FAR GER ORDER FAR BESTÄMMER....vi andra fanns där när FAR VILLE! Att prata om sina tankar eller bekymmer var om inte för mina syskon så för mig otänkbart Skulle ALDRIG vågat söka förståelse hos min far. Hade redan då fått så många ...söker ordet, så som man får på besiktningen när det går rent sagt åt helvete... ner, någonting, ja ni vet vad jag menar...kan tänkas att ordet under skrivandets gång bara dyker upp , låter mig då ROPA ut det utan påverkan av annat. Hans ögon sa allt. Det var de man analyserade snabbt vid hans hemkomst, även om jag vid den tiden var för ung för att förstå begreppet förstod jag att det var via dem man visste hur stunden vid matbordet skulle bli. Just nu kan jag inte komma ihåg någon gång vid matbordet som skulle varit positivt minnesvärt, vilket är både fruktansvärt och skrämmande för visst måste det väl funnits!? Jo, men bara när HAN fick bestämma.

 

Det var just det, aldrig vågade man spontant kasta ut sig något galet och vilt utan att först kollat in hans ögon, analyserat och konstaterat. Vilket förklarar mitt vuxna beteende med ett GLATT SKRATT! Och framförallt mitt förhållanden till matbordet och uppfostran på min son. Här äter vi inte bara gott utan vi låter från alla håll och kanter (fruktansvärt kan vissa nu nog tänka, men då har ni inte förstått, det extrema tar över när någon försökt kväva dig i flera år, LUFTEN måste UT) självklart finns även hyfs men framförallt ett kärt energifullt matbord med både åsikter, glädje och tårar. Ingen som knäpper med fingrarna och pekar på saltkaret där befallningen skall tolkas och utföras snabbt! I Att maten hamnar på bordet eller bakom örat har aldrig bekymrat mig ett dugg och Texas är idag både vältalig, etikettvetande och framförallt vetande om att han oavsett vad är ett MYCKET älskat barn. Att behöva ifrågasätta sin existens är nog det värsta man kan ge (om det nu är GE man gör) sitt barn!

 

Tror jag behöver en break här, insåg att det här kommer att bli ett långt brev till mig själv om jag nu bestämmer mig för att skriva klart det...har ju inte kommit till tonåren än. Musiken tog slut och midnatt har passerat...tills vi syns igen, låt inte ditt förflutna hindra din framtid, men använd den för att nå ditt mål!

 

 

....när trygghet fortfarande var en självklarhet

..längtar tillbaka varje höst

Vare sig hon ler eller skriker för full hals är hon fantastiskt söt lilla Tindra. Och kameran kan inte få nog av henne....inte "bonusmormor" heller....LOVE

Denna ljusfyllda dag är den dagen på året jag minns med stor glädje. Då vi i familjen med kära kusiner samlades och sjöng" Ekorren satt i granen" för full hals för de som gått vidare, vi la vackra kransar och tände ljus på mormors grav.....det såg i mörkret ut som om man tänt en jätte stor födelsedagstårta. Det var en dag att längta efter....men så en dag för väldigt länge sen slutade denna minnesvärda dag att firas, hon, min mor som var den som gjorde just denna dag så minnesvärd lämnade oss och som mycket annat försvann denna härliga, varma och minnesvärda tradition.... Jag har i år fått äran att bli bonusmormor och med dessa vackra barn och barnbarn gick jag för att göra det jag så många år saknat, vi sjöng inte Ekorren satt i granen...men jag mindes och jag log, la en krans och tände ett ljus på mor och mormors grav, och jag såg den stora födelsedagstårtan tillsammans med min lilla "familj" som jag hoppas få göra igen och att det får bli vår lilla tradition och kanske när Tindra blir stor nog och lärt sig Ekorren satt i granen ska vi sjunga för full hals hon och jag och varje år ska vi se fram emot denna fantastiska födelsedagstårta och minnas med glädje de vi en gång i tiden hade hos oss...Tack Niklas, Therese och Tindra för att jag får vara med...Love you!


...en dag att minnas

Har alltid gillat vattenpölar dock aldrig funderat över motiven utan mer vattnet i sig, att hoppa och plaska i, se hur det blir "ringar på vattnet" och möjligtvis speglat mig i den....