FETDUNK..efter ett långt uppehåll

Då vare dags…FETDUNK en lördagskväll…

Det är fantastiskt hur ålder och erfarenhet integrerar människan och hur underbart det är när man själv får uppleva denna positiva utveckling. Jag har ikväll fått nöjet att umgås med alla mina syskon (kan inte minnas sist det hände)  F (som numera kallar sig A-S), T och L och med stor intensitet uppleva våra styrkor UTAN missnöje utan istället ett nickande…jaha, du tycker så du! Självklart inte utan att få sagt sin egna åsikter, men ändå med ett härligt lugn som säger att det är okej….vi tycker olika! Vi är enormt märkta av vår uppväxt alla fyra, ingen tvekan om det men vi har även enorma styrkor som antagligen ingen skulle kunna krossa om vi bara från början lärt oss att samarbeta. Jag blir riktigt stolt över hur mina syskon mantlat livet på så olika sätt men ändå med enorma viljor, starka individer med murar som få kan spränga men med enorma hjärtan för dem som vågat ta sig in. Jag är stolt att få vara en i gänget och få vara yngst och även om det är svårt att bara sitta tyst och lyssna finna en viss ro i det. Att lyssna på deras berättelser och istället för att prata själv använda mig av alla de andra sinnen som får mig att sakta sjunka in i deras vardag.

 

Jag funderar ibland över om jag bara ska nöja mig med att livet går vidare, och att få njuta av dessa underbara stunder eller om min historia ska rannsakas, analyseras och blottas. Är det kanske så att alla inte behöver veta hela sanningen för att ha ett bra liv, eller måste man gräva sig ner i det svarta hålet som skrikigt tomt i åratal för att orka ta sig upp. Jag har tyvärr inte svaret på det ÄN, men en dag….en dag vet jag och då ska jag berätta.

 

Ett par sista ord till mina syskon…Ni är helt enkelt fantastiska och jag är så himla glad att få dela denna dag med er och hoppas innerligt att detta kommer att bli en mer återkommande företeelse. Jag sitter och hör på era historier och inser att ni känner varandra mycket bättre än vad jag gör…jag vill gärna veta mer! Love U All!!

 

P.s….om ni inte har något för er i morgon finns här en STOR disk som bara står att vänta på att bli ren…ere tacken det för att man bjuder på middag…vissa saker ändras sig visst aldrig…men det är OKEJ det med <3

 

 

HALLOWEEN

En dag att minnas de som gått ett steg längre än oss på jorden. De har med åren blivit en hel del och vi kommer att bli fler. Vissa har haft en stark inflytande i våra liv andra har flyktigt fått oss att minnas deras godhet och de är dem vi hedrar och saknar i våra liv. Min mor var en god människa, det är vad jag minns och vad jag hört. Hon lämnade jordlivet 1992 vilket idag känns väldigt länge sen och när jag låter mig minnas har jag bara frekventa minnen kvar...som barn att hon tog ihjäl min vandrande pinne för att hon av "godhet" tyckte synd om den då den stod i mörkret och behövde lite sol (vilket tyvärr ledde till att den torkade ihjäl), att hon flyttade ifrån hemmet när jag var 12 år och även om jag valde att stanna hos pappa borde hon varit starkare och kämpat för mig eller om hon hade gjort ett större intryck i mitt liv hade jag kanske valt henne. Tonåren uttnyttjade jag hennes godhet genom att göra vad jag ville även sådant jag absolut inte skulle hålla på med. Men varför såg hon inte, varför kämpade hon inte emot, varför lät hon det ske. För visst såg hon, det måste hon gjort. Många år gick utan att vi pratades vid mer än de alldeles nödvändiga samtalen då jag svagt lyssnade till hennes "tjat", oro bla bla bla. Jag försökte avsluta samtalet flera gånger men varje gång hann hon komma med en ny fråga som krävde ytterligare ett par minuter lyssnande. Jag mådde väldigt dåligt under flera år av mitt liv, var rädd och konstant orolig...jag var otrygg. Och visst fanns hon där då, men kan inte minnas att jag blev direkt lugnande av hennes närvaro, jo lugnare men inte trygg. Ni vet så där trygg som man vill att en mor eller far ska vara. En som kramar om en och säger att allt kommer att bli bra och man verkligen tror på varenda ord de säger. Mitt liv kommer att bli bra och jag kommer att känna mig trygg!
 
Något år innan jag födde min son (nov-1988) dök då äntligen den trygga mamma upp som jag så länge sökt. Hon lovade att hon skulle vara vid min sida och vi skulle vara tillsammans, som mamma, mormor, dotter, barn och barnbarn. Hon skulle vara vid min sida då min sons far svek oss, vi skulle sitta sida vid sida på en veranda och se min son, hennes barnbarn växa upp till en trygg och älskad man. Hon LOVADE hon skulle finnas där för mig och jag trodde henne verkligen den här gången. Hon kändes starkare och kanske berodde det på att alla mina äldre syskon hittat "hem"...nu var det bara jag, hennes minsting, det var min tur, MIN tur att få njuta av hennes trygga famn. Hon hade ett par år till innan hon skulle gå i pension sen skulle vi sitta på verandan, det var så vi såg det och åren kunda inte gå fort nog. Hon var med varje minut stötta och hjälpte, klappa min mage och sa att nu får allt "Emil" komma ut. Det var så han hette i magen, det var det hon sa han skulle heta. Åren gick och pensionen närmade sig och "Emil" som fick ett helt annat namn hann att bli nästan 3 år men vi hade våra planer så tryggheten fanns där. Den kom närmare och närmare vilket stärkte min trygghet för varje dag.....men så kom den dag jag förstod att jag åter igen skall slitas itu och tappa min tro och trygghet. Jag hade gjort det förr, bitit ihop och som tröst sagt till mig själv att det här har du klarat förr, du klarar det igen. Att tappa tryggheten att tappa tron att någonsin hitta den trygga tjej jag så gärna ville bli. I början av april 1992 tog min trygghet sitt sista andetag och jag var åter igen ensam och otrygg, men jag bet ihop jag biter fortfarande ihop. Det är vad jag kan och vad jag är bra på så jag fortsätter min kamp genom att bita så hårt att jag inte behöver sakna det jag verkligen saknar....trygghet. Detta kan låta som hårda ord mot en 4-barns mor som antagligen gjorde så gott hon kunde men det är vad jag känner och jag är hennes barn och visst älskar och saknar jag min mor och kommer att ta med mig allt av det goda jag hann att fånga på vår korta väg. Men jag är också arg, arg för att jag måste haft denna prövning i livet, mitt liv som skulle blivit så mycket lättare om bara min mamma visat mig vägen till den trygghet vi barn förtjänar.....
 
Jag vet att jag gör allt i min makt för att ge min son den trygghet jag själv saknat så stort, men jag vet också att även han en dag kommer att ifrågasätta sin uppväxt och undra varför jag inte räckte till och precis som min mor kommer jag att bara kunna säga sanningen. Jag älskar dig mitt barn av hela mitt hjärta GLÖM ALDRIG DET, jag älskar dig! 
 
 
...saknar dig lilla mamma och min tröst är tron om att vi en dag kommer att sitta sida vid sida på vår veranda aldrig kommer att försvinna, det är min trygghet och den kan ingen ta ifrån mig...

GÖR ETT FÖRSÖK IGEN DÅ....FETDUNK

Nå vart var jag...någonstans i tonåren. Har nu talat med mina syskon och de har godkänt mitt fortsättande av mitt "fetdunk" och även att de kommer att om inte namnges så medverka. Jag kommer kalla dem för L T och F. Ni som känner mig/oss vet och hoppas att ni respekterar det jag delar med mig och låter mina syskons namn få vara anonyma.

Som sagt, alla var utflyttade vid väldigt unga år av olika anledningar. T hade vid tidig ålder hittat "sin grej". Vi kan kalla den "Flykten från Alcatraz". L likaså men det förstod jag långt senare då hon dolde "sin grej" med "legala" preparat. Hon var ju äldst och det är 10 år mellan oss så hon var ju "vuxen" även om hon "bara" var 18 år (kan varit 19) när hon fick sin son. F, familjens hippi, söt som socker men lika vilsen som oss andra var "vuxen" redan vid 16 (kan varit 17) då hon födde sin första lilla dotter. Minns så väl speciellt en dag då hon hade varit uppe hos oss, far och jag. Minns inte varför men efter besöket ställde vi oss på vår gigantiska balkong för att vinka av henne. Hon hade en olivgrön tunika med broderat bröst, sådan där tunika som man kunde köpa på Zapata i Gamla Stan. För er som inte vet vad det är, för butiken finns faktiskt kvar, är det en butik med kläder vi idag skulle kalla för "yogakläder" eller rent av hippi/flum-kläder. Hur som helst, till denna olivgröna tunika hade hon en vinröd lång kjol med en kant av ett rosmönstrat tyg och ett par sandaler på fötterna. Lukten av Patchouli hängde sig kvar i lägenhten långt efter det hon hade gått.

Far tittade på henne samtidigt som han sa; -Din syster är gravid!


Tror inte F var hemma för att berätta just det, utan det var helt och hållet en fars instinkt. Och visst hade han rätt, ett par månader senare kom lilla B, den sötaste och mest perfekta lilla bebis jag någonsin sett. Som idag själv är mor till tre fina söner och fortfarande fyller mitt hjärta varje gång jag träffar henne. Love U B <3


F är min yngsta syster över mig, jag är alltså yngst och F fyra år äldre, T 7 år älder och L 10. Vi har även två halvsyskon R, han är nog snart 70 och M någonstans runt 65, henne träffade jag för först gången på min fars begravning för ett par år sen, medan R funnits vid vissa sammanhang under min uppväxt. De är fars barn i ett tidigare äktenskap och kommer inte att nämnas så mycket då jag faktiskt inte känner dem väl nog. Kan inte påstå att jag känner mina andra syskon vidare bra heller, men de känns mer som "minna".

Nu har ni lite grepp om familjen så jag fortsätter min "fetdunk". Jag är alltså tonåring och har varit "pappas lilla flicka" men även "hon" börjar våga ta stegen ut i den vida världen. Och det gör "hon" kan jag lova. Från att vara en osminkad liten flicka vågar hon ge sig ut på äventyr, även om det var på skakiga ben så var det något som bara måste ske. Jag börja hänga på HT (som står för Huvudsta Torg) där träffade jag "gänget" och där hittade jag "min grej" även om den aldrig var eller blev "min grej" så var trycket, inte så mycket från "gänget" utan från mig själv svår att motstå. "Gänget" var en skara vilsna ungdomar som var ute på "strövarstråk", en slags vild scouttrupp utan ledare "upptäckte" vi det vuxna livet. Livsfarligt visade sig det vara också, om inte för alla så för vissa. R.I.P för alla de.....

Jag var väldigt ute på hal is, men ville på inga villkor visa det för någon, utan tvärtom visade jag mig världsvan. Jag hade ju syskon som "gjorde det" så jag "visste". Kommer ihåg första blosset bakom de stora röda tegelhusen (numera polishuset) vid HT.



Jag gick från den lilla tysta osminkade flickan till den halvnakna punkdrottingen på ett år. Och tror det var någonstans där som jag mer eller mindre blev halvt ihjälslagen av min far för att jag satte på mig ett par lappade jeans. Dock hade jag redan då skaffat min första kille som dunkade skiten av mig imellanåt så jag var van.

Fars ögon minns jag som igår. Jag hade sett dem ett par år tidigare då han tryckte upp mig mot väggen och sa med sin mörka ganska låga röst; -Har du knarkat!

Knarkat tänkte jag....vad är det??? Som sagt jag var fortfarande lyckligt ovetande om mina syskons "grej" så jag måste varit runt 12. Han snacka något om att jag hade stora pupiller sen satte han ned mig på marken igen för att sen vände sig om för att försvinna in i sitt rum.

Hur som helst, nu var ögonen där igen. Den här gånge ännu mörkare, som om ifall man stoppat in handen där, skulle kommit ut på andra sidan. Och som ni tidigare kanske förståt var han en man av respekt eller rättar sagt SKRÄCK! Hans mörka låga röst fick en att sluta andas och hjärtat slog så hårt att tröjan lyfte från bröstet;

-TA AV DIG BYXORNA!

Hade som sagt vågat mig ut på "farligt vatten" så rösten tog över och sa; -Varför??
Sen var det kört. Vi bodde ju i en vindsvåning vilket innebar att det fanns många vinklar och vrån, bl a i våra sovrum där väggarna var vinklade hit å dit, och som formade små alkover. Där stod även min säng och där trängde han in mig i ett hörn...Far satta sig gränsle över mig och matade ena slaget efter det andra, vart han slog mig minns jag inte men jag bad honom sluta och lovade att jag skulle ta av mig och släng jeansen, vilket han också gjorde även om det just då kändes som en evighet. Jag tog av mig mina jeans och han följde, eller rättare sagt ledde mig ut i farstun, öppnade sopnedkastet och övervakade mitt livrädda farväl av mina lappade jeans. Den dagen bestämde jag mig för att det var dags att lämna fortet. Jag var 15 år och tog mitt pick o pack för nya äventyr. De var ett tag på en madrass hos mor min, sen hos L för att senare hamna på Aspstigen även kallad Apstigen (blir får bli ett kapitel för sig) för att senare hamna ÅTER igen hos min far???!! Innan jag vid 18 års ålder fick min egna lägenhet. Parkvägen 19.

Efter att ha blivit misshandlad både verbalt och fysiskt av både min dåvarande pojkvän och min far bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag SLOG FÖRST och så började ett liv med väldigt destruktiva beteenden och förnekelser. Men det får bli en annan dag, för nu är det slut för denna gången....Tjing

P.s Under denna period träffade jag även fantastiska vänner som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Vi hade rent ut sagt "skitkul" vi festade, Apromus var vårat andra hem och många skratt i G (G står för en vän jag av respekt väljer att inte nämna vid namn) källare på Sagagatan (tror jag den hette) är ej att förglömma. Och även den dåvarande misshandlande pojkvännen är idag förlåten och förblivit en av mina vänner.

LIVET BLIR BÄTTRE...

Ställer mig frågan efter att ha sett programmet och frågar mig själv. "Blir det verkligen det"? Jag undrar ifall jag någonsin ärligt kan säga att det blir bättre. Jag skulle vilja ändra meningen och säga "Den blir/blev annorlunda"! Annorlunda av den anledning att den aldrig var "normal" DÅ och därför aldrig kommer att bli det. Den skapade någon som i andras ögon "inte är som andra" och de har antagligen helt rätt. Jag är INTE som andra och det är OKEJ, men bättre bli det aldrig. Det kommer alltid att sätta frågetecken hos andra, fascineras, äckla, gillas eller hatas och ibland t.o.m älskas. Ofta frågar jag mej, vad är det DE har som jag saknar och varje gång slår det mig. Det är JAG SOM HAR! Jag har en massor av vad andra missat, sluppit, undvikigt, blundat för och även flytt ifrån. Jag saknar tentakeln som ger utslag vid känslan "annorlunda", "utanför ramarna" "provocerande" "gränslös" och klor som en tiger...något jag av ren överlevnad var tvungen att söka mig till. Något jag ibland önskar att jag slapp men förstått jag aldrig kommer undan. Utan mitt utanförskap vore jag ingen...så DET BLEV ANNORLUNDA och det är OKEJ!




NU ÄR DET DAGS FÖR LITE FETDUNK IGEN

Har en känsla av att jag bär en stor sorg inom mig. Kan inte på rak arm precisera den, men den är stor och ibland alldeles för tunga att bära men något får mig att fortsätta att bära och bära och bära. Vet inte om jag någonsin kommer att bli fri ifrån den men kanske en dag vet jag hur den kom till, vem eller vad satte den där och kanske då om inte mindre så kanske lättare att bära.

Jag var någonstans i tidig skolålder då jag sist skrev och rädslan hade till en del blivit lättare att bära men visst finns den kvar, det kommer den alltid göra. Något jag önskar att jag innan jag dör har kommit över, för rädslan att dö rädd skrämmer mig mer än livet och det har jag sett på när håll. Rädslan och det obegripliga att just någon dör rädd. Jag ska inte ta händelserna i förväg och det här kom senare i livet så ni får hålla er till tåls lite till.

Skolåldern, ja hur var den egentligen. Var nog ingen populär tjej direkt, hade inte så många tjejkompisar, men visst visade pojkar ett visst intresse för mig. Då inte för att jag var en fullt utblommad kvinna hahahaha, ursäkta, men minns bland annat att killarna retade mig lite i högstadiet. Inte för att de ogillade mig, det var bara sådant killar gjorde tror jag. Var som sagt ingen "kvinna" utan en plattbystad idrottsbrud med konstnärliga intressen. Såg nog lite "flummig" ut som man gjorde på 70-talet. I alla fall jag, hade ju bara äldre syskon som levt 60-tal med råga så med deras influenser var jag nog lite annorlunda.De hade dock redan försvunnit när jag väl började i högstadiet. Det är ju en historia det också. Vet inte om jag kan lämna ut dem här. Kanske borde jag tala med de, i alla fall dem jag kan tala med innan jag skriver något om dem här. Får som sagt återkomma om det. Måste på något sätt inkludera dem i alla fall, annars blir det här helt obegripligt för er.

Nu ramlade jag på ett sidospår igen, ursäkta. Vart var jag...jo killarna, de la sig platta på golvet och smekte det samtidigt som de sa: -Åh Lina!

Som sagt plattbystad men långt ifrån tråkig. Tror att genom att jag inte hade några större komplex för mitt platta bröst och framförallt var en duktig gymnast aldrig blev ett offer utan ganska uppskattad hos killarna. Långt ifrån alla men eftersom jag var måttlig intresserad av det motsatta könet så brydde jag mig aldrig. Det var någonstans där mellan 12 och 15 år som en hel del jobbiga saker inträffade. Dock utanför skolan. Mamma och pappa skilde sig vilket inte bekom mig så mycket eftersom jag aldrig sett någon direkt kärlek i förhållandet så var det väl antagligen bra då?! Detta är förstås inte sant, självklart har det betytt en stor del i mitt framtida liv, men det visste jag inte då. Hur som helst VALDE jag (trodde jag i alla fall) att stanna med pappa. Å det kan man ju undra VARFÖR tills man dör. Men i alla fall, så var det och så blev det. Jag stannade hos pappa. Mycket för att mina syskon då redan hade rymt fältet när det gällde honom av olika anledningar som jag inte kan gå in på så länge jag inte fått klartecken från dem att dela med mig av det här. Jag tyckte helt enkelt synd om honom, det alla tolvåringar antagligen gjort. Stannat hos den som blev ensam och som mina syskon otaliga gånger under min uppväxt hävdade var jag ju pappas flicka. Vet inte om jag kan hålla med men antar att genom att han var den han var och aldrig visade empati för någon direkt så antog man att han hade en favorit och eftersom ingen av oss kände oss älskade av honom så blev det nog helt naturligt att de trodde att jag som var yngst måste vara favoriten. Men som alla psykopater är de lojala mot de som gör som de säger, tycker det dom tycker och tror på deras lögner...och det gjorde vi nog alla, inte samtidigt, för en psykopat kan bara hålla EN i sina klor när det gäller någon nära i familjen. Att styra/ljuga för människan allmänt utanför hemmet det kan de och då kan de hålla fler i sina klor men som sagt i hemmet blir alla utom EN utplånade och det räcker för att behålla hierarkin. Den dagen man gick emot hans, vi kan kalla dem regler, åsikter eller lagar så blev man "utplånad" och någon annan i familjen blev "offret". För det var det man blev, ett offer. Men det förstod man inte. Det enda man kände eller trodde var att ÄNTLIGEN blev man bekräftad och älskad och att för en stund känna sig unik och utvald. Men inget av det var sant. Det förstod man senare i livet. Man var födan till en hungrig varg, inget annat. Hans hunger av mig försvann på ett par sekunder den dagen jag satte på mig ett par lappade byxor.

Men innan det skedde var jag som sagt 12 år och en lydig rädd liten flicka som gjorde det pappa sa. Vi bodde i en stor lägenhet helt ensamma. Efter att varit en familj på 6 stycken ekade rummen tomma. Jag fick dock välja vilket rum jag ville och tog det rummet som var närmast ytterdörren. Det var en gigantisk takvåning prydd med pelare och kristallkronor. Och allt var pappas idéer. Antar att även om han inte givit mig eller någon annan för den delen ett empatiskt faderligt förhållande så har jag nog honom att tacka, hua, det där var svårt, för min konstnärliga ådra. Han var fantastisk på att texta och hans inredning låg alltid flera år före i tiden. Medan andra hade furu orange och brunt i hemmets interiörer, smyckade han vår lägenhet med mörkblåa högblanka pelare, vinröda medaljongtapeter, rutigt golv i matchande färger och kristallkronor. Då förstod jag inte, utan skämdes faktiskt över vårt hem, ville ju vara som alla andra. Medan grannskapet hade en helt annan uppfattning. Det har jag hört senare i livet, inget som då pratades om, inte vad jag kom ihåg i alla fall. Träffade bland annat en gammal klasskompis på en reunionfest för sådär 5 år sen, han kom fram och berättade att alla i huset avgudade min far, alla kvinnor i alla fall, bland annat hans mor som var avundsjuk på min mor som hade ett sådant fantastiskt hem och förtjusande man . Alla våra stora häftiga och dyra bilar som stod nedanför huset och som alltid var skinande nytvättade. För det kan man ju inte skylla pappa för, att vara en skitgris. Tvärtom, nästan obehagligt renlig och det inte bara när det gällde honom själv utan bilar, hemmet, vi barn, även min mor som inte ens fick sminka sig för honom, för det gjorde bara horor. Det fanns t.o.m en inristad eller kanske var den fastskruvad liten skylt på toalettkaklet med texten; "Tvätta alltid händerna efter toalettbesök". Den var även strategiskt placerad över strömbrytaren så INGEN skulle missa den. Minns att jag satt och läste den gång på gång på gång varje gång jag satt på toaletten. För att inte tala om vad han skulle gjort om VI sminkat oss, det fanns inte ens i våra tankar tror jag, att våga komma hem sminkad. Nä, det gjorde mina syskon kanske i smyg i skolan för att sen tvätta bort det innan pappa kom hem till middag. Men vad jag minns så har jag aldrig sett mina syskon sminkade i hemmet. Och kan nog säga att de fortfarande är väldigt sparsamma med det. Den enda som gjorde den revolten var nog jag. Men herre gud, jag växte ju upp under PUNKEN, självklart sminkade jag mig, men även jag väntade med det tills jag blev "utplånad".

Så vad gjorde jag innan det...jo jag och pappa bodde ju nu ensamma i denna stora lägenheten. Jag var en skötsam flicka med väldigt få vänner. Minns en, hon var några år yngre än mig och kallades för Biten. Anledningen till det var att hon blivit biten av en schäffer. Minns inte hela historien, men hon hade ett stort ärr som sträckte sig över hela kinden ner till munnen. Inget man tänkte på mer en första gången kanske, hon var blond och väldigt söt det jag kan minnas. Tror att hon hade ganska stränga föräldrar och då var det ju naturligt för mig att umgås med någon som hade samma förhållande i hemmet som jag. För pappa var benhård när det gällde tider och vad jag kan minnas var NIO absolut det senaste jag fick vara ute ända upp till 15-års ålder. Åter något jag själv som förälder INTE anammat. Tiden har styrts genom andra föräldrar. Kom hem när de andra ska vara hemma har jag sagt till min son. Allt för att slippa onödiga regler som ofta bara skapar trots och även oro. Som att han t.ex skulle vara tvungen att komma hem en tid som skulle innebära att han skulle gå ensam hem. På så sätt visste jag att han alltid hade sällskap hem även om det blev en timme senare än vad möjligtvis var lämpligt, enligt några föräldrars normer. Anser nog att jag var en och är en ganska så klok mor...ödmjuk får man väl vara ;)

Hur som helst, åter till mig. Vet inte direkt när mitt så kallade "genombrott" inträffade, men det måste ha varit då pappa nästan alltid var bortrest och jag var ensam hemma. Det kunde ringa någon från ett flygbolag och säga att jag skulle vara klar nästa morgon kl 10 för då kom en taxi och hämtade mig. Varför, frågade jag. För att du ska till Sierra Nevada där din far är och åker skidor. Jaha, och detta hände då och då. Att någon ringde från något ställe och sa att din far är där eller där och att jag skulle infinna mig där och där. Men det fanns även de gånger då jag inte hörde någonting, men då visste jag att det fanns pengar i en låda som jag kunde ta ifrån.

Nu tänker nog många av er att WOW, vilket toppenliv för en tonåring. Resa land och rike, ha pengar i en låda, vara själv i en stor häftig takvåning....men NEJ, eller det kunde kanske varit det under andra omständigheter, men det var förvirrande och framförallt livsfarligt. Och självklart ledde det till farligheter. Men det går jag in på en annan gång för nu är det dags för ett break igen. Fetdunket har avtagit och hundarna måste ut så här slutar jag för kvällen!



P.s...detta skriver jag rakt upp och ner på min blogg utan rättstavning eller menings"kollar" så jag hoppas ni har överseende om det ibland verkar helt obegripligt. Jag kommer antagligen senare kolla igenom det jag skrivit och rätta till det hela.

SPÅRLÖST

Har precis betalat räkningarna vilket alltid kräver en lätt berusning. Det är som om berusningen av alkohol gör det lite lättare. Att plånboken blir tömd på ett par sekunder känns liksom inte lika jobbigt med ett eller ibland två glas vin eller varför inte en whisky. Kan vara så att jag som "alla andra missbrukare" här på jorden flyyyyyyr undan ett par sekunder för att senare vakna upp med ett helvete resten av månaden, men på något sätt lyckas man ta sig igenom det hela. Och när nästa "underhåll" kommer är man lite glad i ett par dagar för att sedan falla tillbaka i sitt missbruk.

Hur som helst så var det inte det jag skulle skriva om utan samtidigt som "underhållet" rasslar iväg går TV'n varm med programmet "Spårlöst" och det enda jag kan tänka på är - Om det ändå vore jag!

Hur sjukt är inte det??? Men sanningen är den att jag vet inte hur många gånger jag tänkt eller HOPPATS på att det visade sig att min far inte var min RIKTIGA far (vilket det ju finns vissa tvivel om men ej blivit bekräftat, kanske just därför som tanken alltid funnits där) utan att jag hade någon "hemlig" pappa någonstans i världen som inte gjort annat än att längtat och saknade sin lilla förlorade dotter. En far som kramades och sa att han älskade sin "lilla prinsessa". Är kärleken till sin far eller mor så viktig, är kärleken till någon SÅ VIKTIGT?

Svaret är ett övertygande JA! Vi föräldrar behövs och VI måste finnas där, bekräfta, ge, övertyga och framförallt vara NÄRVARANDE!

För alla som inte förstår eller VET vad NÄRVARANDE innebär kan jag berätta. Närvarande är att NÄR DU som förälder oavsett kön ÄR med ditt barn även om det så handlar om varje dag, en månad, en dag, en timme, ÄR DÄR! Lyhörd, förstående, villig och framförallt TROVÄRDiG som förälder...kan DU med gott samvete säga att; - JA, jag är här, jag lyssnar, jag finns, tar hand om och inte minst, när jag INTE är här, finns DU ständigt i mitt hjärta, i minna tankar och jag längtar att få ge dig min värld, lära dig det jag kan, ledsaga dig genom livet, backa när du säger STOPP, lyssna till dina behov, ge dig tröst och uppmuntran när du behöver det och framförallt förstå att resan med MITT barn inte bara handlar om vad JAG KAN GE utan vad JAG FÅR, bara genom att vara NÄRVARANDE!

Jag vet att jag kan tyckas vara hård som förälder och kräver en hel del av andra, men jag vet också konsekvenserna av ett frånvarande, och det är INGET DU VILL GE DITT BARN, det lovar jag! ....se vad en liten tisdagsberusning kan frambringa, och allt detta för ett par räkningar!

P.s vi har alla olika erfarenheter och vi har alla kommit olika långt i livet men i slutändan skall vi alla hamna på samma ställe och då vill vi ÄVEN om VÅR vision inte besannades kunna ge möjligheter till dina/era barn att få göra samma goda och dåliga val i livet för att förhoppningsvis nå sina. MEN eller OCH när de gör det, ska de även med ett STORT leende tänka att; - Ha, det var precis som mamma/pappa sa! Livet är kort och den tiden vi har vet vi inget om så ge det du kan för i morgon kan du redan ha glömt bort det! Och ibland får vi inte ens den chansen, och den dagen vill INGEN förälder uppleva, men vissa av oss kommer, eller har redan gjort det. Och till ER vill jag bara säga att om JAG fick bestämma finns även ett liv efter detta....bara för att mötas EN gång till... och som den döve säger...TALET ÄR OFTAST ÖVERFLÖDIGT!


fotot är lånat från Pelle Billing "Jämställdhet inkluderar mansfrågor" PAPPOR UTAN BARN....en tankeställare, vissa får inte ens chansen


FETDUNK EN LÖRDAGSKVÄLL....

Sitter med "fetdunk" i öronen (ett uttryck som kanske inte passar en kvinna i min ålder men det är precis vad det är...fetdunk alltså) och funderar över hur det kom sig att livet blev som det blev och hur jag idag kan påverka fortsättningen. Är det inte märkligt att det nästan ska ta halva livet för att nå dit...och inga garantier om ytterligare lika många år att ta tillvara på. Jag har under detta år tappat räkningen på begravningar jag varit på och minns inte när jag var på ett bröllop sist, är det ålderns glömska eller ett mer sällsynt förekommande beroende ålder kan jag inte svara på. Men det är fakta.

 

Blir för en stund helt tomt i huvudet och jag funderar; Vad är det jag egentligen vill säga (skriva), vad kan JAG eller VARFÖR skulle jag vilja dela med mig av mina tankar. Kan det vara så att jag vill ha ett erkännande av mina lite förvirrade men ändå ganska insiktsfulla tankar...eller gör jag det jag är mest bekant med...irrar i mörkret. Vore det en tavla jag målade hade den antagligen varit helt obegriplig för de flesta, eller så hade en vetgirig själ försökt sig på en analys och konstaterat....fullkomligt galen. Till saken, jag har ...fan jag tappar orden.....koncentration fröken Egertz, livet kräver koncentration!  Jag har av någon konstig anledning börjat gilla kvinnan bakom fröken Egertz. Låt mig presentera henne!

 

Född 1964 antagligen i en familj många skulle önskat de hade....men med insikt och vetskap skulle fly utan att passera GÅ! Det fantastiska fyra hahaha. Jag har tre syskon (5 om jag räknar med de min så kallade far lyckats med innan vi i huvudtaget var påtänkta). Sorry, ännu ett avbrott, måste byta musik, dök upp något slags hiphop liknande...svårt att få något flooooooooow i skrivandet då....sådär...åter på banan, även om Lady Gaga inte är drömsenatriumet  att plita ner sitt privatliv till.

 

Hur som helst, yngst och fruktansvärt ovetande har jag konstaterat. Ovetande för att jag inte har lärt mig, eller för att vi, syskon inte lärt oss att vara just det uppenbara...SYSKON. Har faktiskt ruskigt lite koll på vem jag är i den frågan...familj/släkt. Att jag föddes av Margareta Egertz och Bo Blosse vet jag...även om det har ifrågasatts. Spekulationer om en annan far har funnits länge...grunden till det har varit mitt utseende...eller utanförskap, Tror bestämt att jag t.o.m var någon fyllos barn i Österskär under en period, kallades för Trossen och var som sagt olik resten av familjen. Olikheten till mina syskon som idag inte är så stor som när jag var yngre. Även vetskapen om att mor och far hade en separation runt den tiden jag föddes förstärkt det hela. Att jag var en snorunge som mina "stackars" syskon var tvungna att ta hand om kan också vara en orsak till ryktet. Om det nu är ett rykte. Detta skall ha bekräftats av en släkting till min mor...men har själv aldrig gått vidare. VARFÖR? Förr gammal för att gräva i det förgångna...eller feghet! Döm själva! Tror dock att vi alla känt oss utanför...eller rättare sagt vet att det är så. Varför kan man ju då undra...urusel föräldrarskap är min första tanke, men visst finns det något ännu mer analyserande svar. Men det går vi inte in på här, framförallt för jag uppriktigt sagt inte har en aning om mina föräldrars bakgrund. Att far var oönskad och bortlämnad som baby och att mor kom för en förhållandevis konservativa förhållanden...men det kan också vara helt fel. Detta är bara vaga minnen om vad jag hört under min uppväxt. Nu åter till mig, för det är ju JAG som står i fokus.

 

SKITRÄDD...det första jag kommer att tänka på när jag ser mig runt skolåldern. Minns tyvärr tiden innan alldeles för vagt för att delge. Kan nog konstaterat att rädslan inte lagt sig helt än idag, men kanske mer hanterbar....nja, för det mesta i alla fall. Lovade ju att jag skulle hålla mig till sanningen (inte alltid så lätt som ni kanske vet). Även om just sanningen är unik för varje människa. Min sanning behöver ju inte vara mina syskons och tvärtom. Onödigt utlägg...koncentrera dig Egertz! Mobbad från dag ett i skolan och jagad av den mest fasansfulla killen i klassen varje dag från skolan ( den DÅ mest fasansfulla kille). Gömde mig i varenda trappuppgång på vägen hem...kände hjärtat enda upp i halsgropen och gråten i halsen fick mig nästan att kvävas. Rädslan hade ett grepp jag än idag inte kan förstå riktigt hur den kom sig, VEM/VAD hade gjorde mig så jävla rädd? Fick en massa smeknamn som grinlina osv. Vågade aldrig tala om det med någon utan det gick fyra år innan just denna rädslan försvann. Om den fasansfulla killen hittade någon annan eller om jag personligen gjorde en upprustning kan jag inte svära på men minns att vi stod i matkön i Ängkärrsskolan, lutande mot den röda tegelväggen. Minns inte riktigt vem offret var men en kille var det, något brast och jag bokstavligen smockade till ( kan ha varit en knuff men tanken var helt klart en SMOCKA) killen så han flög (ramlade) in i väggen och fick ett skrapsår på kinden. JAG HADE FÅTT RESPEKT! Att jag varit ett lätt byte i fyra år kan jag bara förklara med att hemma hos oss fanns en hierarki som lydde FAR PRATAR FAR GER ORDER FAR BESTÄMMER....vi andra fanns där när FAR VILLE! Att prata om sina tankar eller bekymmer var om inte för mina syskon så för mig otänkbart Skulle ALDRIG vågat söka förståelse hos min far. Hade redan då fått så många ...söker ordet, så som man får på besiktningen när det går rent sagt åt helvete... ner, någonting, ja ni vet vad jag menar...kan tänkas att ordet under skrivandets gång bara dyker upp , låter mig då ROPA ut det utan påverkan av annat. Hans ögon sa allt. Det var de man analyserade snabbt vid hans hemkomst, även om jag vid den tiden var för ung för att förstå begreppet förstod jag att det var via dem man visste hur stunden vid matbordet skulle bli. Just nu kan jag inte komma ihåg någon gång vid matbordet som skulle varit positivt minnesvärt, vilket är både fruktansvärt och skrämmande för visst måste det väl funnits!? Jo, men bara när HAN fick bestämma.

 

Det var just det, aldrig vågade man spontant kasta ut sig något galet och vilt utan att först kollat in hans ögon, analyserat och konstaterat. Vilket förklarar mitt vuxna beteende med ett GLATT SKRATT! Och framförallt mitt förhållanden till matbordet och uppfostran på min son. Här äter vi inte bara gott utan vi låter från alla håll och kanter (fruktansvärt kan vissa nu nog tänka, men då har ni inte förstått, det extrema tar över när någon försökt kväva dig i flera år, LUFTEN måste UT) självklart finns även hyfs men framförallt ett kärt energifullt matbord med både åsikter, glädje och tårar. Ingen som knäpper med fingrarna och pekar på saltkaret där befallningen skall tolkas och utföras snabbt! I Att maten hamnar på bordet eller bakom örat har aldrig bekymrat mig ett dugg och Texas är idag både vältalig, etikettvetande och framförallt vetande om att han oavsett vad är ett MYCKET älskat barn. Att behöva ifrågasätta sin existens är nog det värsta man kan ge (om det nu är GE man gör) sitt barn!

 

Tror jag behöver en break här, insåg att det här kommer att bli ett långt brev till mig själv om jag nu bestämmer mig för att skriva klart det...har ju inte kommit till tonåren än. Musiken tog slut och midnatt har passerat...tills vi syns igen, låt inte ditt förflutna hindra din framtid, men använd den för att nå ditt mål!

 

 

....när trygghet fortfarande var en självklarhet





RSS 2.0