Som sagt, alla var utflyttade vid väldigt unga år av olika anledningar. T hade vid tidig ålder hittat "sin grej". Vi kan kalla den "Flykten från Alcatraz". L likaså men det förstod jag långt senare då hon dolde "sin grej" med "legala" preparat. Hon var ju äldst och det är 10 år mellan oss så hon var ju "vuxen" även om hon "bara" var 18 år (kan varit 19) när hon fick sin son. F, familjens hippi, söt som socker men lika vilsen som oss andra var "vuxen" redan vid 16 (kan varit 17) då hon födde sin första lilla dotter. Minns så väl speciellt en dag då hon hade varit uppe hos oss, far och jag. Minns inte varför men efter besöket ställde vi oss på vår gigantiska balkong för att vinka av henne. Hon hade en olivgrön tunika med broderat bröst, sådan där tunika som man kunde köpa på Zapata i Gamla Stan. För er som inte vet vad det är, för butiken finns faktiskt kvar, är det en butik med kläder vi idag skulle kalla för "yogakläder" eller rent av hippi/flum-kläder. Hur som helst, till denna olivgröna tunika hade hon en vinröd lång kjol med en kant av ett rosmönstrat tyg och ett par sandaler på fötterna. Lukten av Patchouli hängde sig kvar i lägenhten långt efter det hon hade gått.

Far tittade på henne samtidigt som han sa; -Din syster är gravid!

F är min yngsta syster över mig, jag är alltså yngst och F fyra år äldre, T 7 år älder och L 10. Vi har även två halvsyskon R, han är nog snart 70 och M någonstans runt 65, henne träffade jag för först gången på min fars begravning för ett par år sen, medan R funnits vid vissa sammanhang under min uppväxt. De är fars barn i ett tidigare äktenskap och kommer inte att nämnas så mycket då jag faktiskt inte känner dem väl nog. Kan inte påstå att jag känner mina andra syskon vidare bra heller, men de känns mer som "minna".

Nu har ni lite grepp om familjen så jag fortsätter min "fetdunk". Jag är alltså tonåring och har varit "pappas lilla flicka" men även "hon" börjar våga ta stegen ut i den vida världen. Och det gör "hon" kan jag lova. Från att vara en osminkad liten flicka vågar hon ge sig ut på äventyr, även om det var på skakiga ben så var det något som bara måste ske. Jag börja hänga på HT (som står för Huvudsta Torg) där träffade jag "gänget" och där hittade jag "min grej" även om den aldrig var eller blev "min grej" så var trycket, inte så mycket från "gänget" utan från mig själv svår att motstå. "Gänget" var en skara vilsna ungdomar som var ute på "strövarstråk", en slags vild scouttrupp utan ledare "upptäckte" vi det vuxna livet. Livsfarligt visade sig det vara också, om inte för alla så för vissa. R.I.P för alla de.....

Jag var väldigt ute på hal is, men ville på inga villkor visa det för någon, utan tvärtom visade jag mig världsvan. Jag hade ju syskon som "gjorde det" så jag "visste". Kommer ihåg första blosset bakom de stora röda tegelhusen (numera polishuset) vid HT.

Jag gick från den lilla tysta osminkade flickan till den halvnakna punkdrottingen på ett år. Och tror det var någonstans där som jag mer eller mindre blev halvt ihjälslagen av min far för att jag satte på mig ett par lappade jeans. Dock hade jag redan då skaffat min första kille som dunkade skiten av mig imellanåt så jag var van.

Fars ögon minns jag som igår. Jag hade sett dem ett par år tidigare då han tryckte upp mig mot väggen och sa med sin mörka ganska låga röst; -Har du knarkat!

Knarkat tänkte jag....vad är det??? Som sagt jag var fortfarande lyckligt ovetande om mina syskons "grej" så jag måste varit runt 12. Han snacka något om att jag hade stora pupiller sen satte han ned mig på marken igen för att sen vände sig om för att försvinna in i sitt rum.

Hur som helst, nu var ögonen där igen. Den här gånge ännu mörkare, som om ifall man stoppat in handen där, skulle kommit ut på andra sidan. Och som ni tidigare kanske förståt var han en man av respekt eller rättar sagt SKRÄCK! Hans mörka låga röst fick en att sluta andas och hjärtat slog så hårt att tröjan lyfte från bröstet;

-TA AV DIG BYXORNA!

Hade som sagt vågat mig ut på "farligt vatten" så rösten tog över och sa; -Varför??

Sen var det kört. Vi bodde ju i en vindsvåning vilket innebar att det fanns många vinklar och vrån, bl a i våra sovrum där väggarna var vinklade hit å dit, och som formade små alkover. Där stod även min säng och där trängde han in mig i ett hörn...Far satta sig gränsle över mig och matade ena slaget efter det andra, vart han slog mig minns jag inte men jag bad honom sluta och lovade att jag skulle ta av mig och släng jeansen, vilket han också gjorde även om det just då kändes som en evighet. Jag tog av mig mina jeans och han följde, eller rättare sagt ledde mig ut i farstun, öppnade sopnedkastet och övervakade mitt livrädda farväl av mina lappade jeans. Den dagen bestämde jag mig för att det var dags att lämna fortet. Jag var 15 år och tog mitt pick o pack för nya äventyr. De var ett tag på en madrass hos mor min, sen hos L för att senare hamna på Aspstigen även kallad Apstigen (blir får bli ett kapitel för sig) för att senare hamna ÅTER igen hos min far???!! Innan jag vid 18 års ålder fick min egna lägenhet. Parkvägen 19.

Efter att ha blivit misshandlad både verbalt och fysiskt av både min dåvarande pojkvän och min far bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag SLOG FÖRST och så började ett liv med väldigt destruktiva beteenden och förnekelser. Men det får bli en annan dag, för nu är det slut för denna gången....Tjing

P.s Under denna period träffade jag även fantastiska vänner som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Vi hade rent ut sagt "skitkul" vi festade, Apromus var vårat andra hem och många skratt i G (G står för en vän jag av respekt väljer att inte nämna vid namn) källare på Sagagatan (tror jag den hette) är ej att förglömma. Och även den dåvarande misshandlande pojkvännen är idag förlåten och förblivit en av mina vänner.