Har en känsla av att jag bär en stor sorg inom mig. Kan inte på rak arm precisera den, men den är stor och ibland alldeles för tunga att bära men något får mig att fortsätta att bära och bära och bära. Vet inte om jag någonsin kommer att bli fri ifrån den men kanske en dag vet jag hur den kom till, vem eller vad satte den där och kanske då om inte mindre så kanske lättare att bära.

Jag var någonstans i tidig skolålder då jag sist skrev och rädslan hade till en del blivit lättare att bära men visst finns den kvar, det kommer den alltid göra. Något jag önskar att jag innan jag dör har kommit över, för rädslan att dö rädd skrämmer mig mer än livet och det har jag sett på när håll. Rädslan och det obegripliga att just någon dör rädd. Jag ska inte ta händelserna i förväg och det här kom senare i livet så ni får hålla er till tåls lite till.

Skolåldern, ja hur var den egentligen. Var nog ingen populär tjej direkt, hade inte så många tjejkompisar, men visst visade pojkar ett visst intresse för mig. Då inte för att jag var en fullt utblommad kvinna hahahaha, ursäkta, men minns bland annat att killarna retade mig lite i högstadiet. Inte för att de ogillade mig, det var bara sådant killar gjorde tror jag. Var som sagt ingen "kvinna" utan en plattbystad idrottsbrud med konstnärliga intressen. Såg nog lite "flummig" ut som man gjorde på 70-talet. I alla fall jag, hade ju bara äldre syskon som levt 60-tal med råga så med deras influenser var jag nog lite annorlunda.De hade dock redan försvunnit när jag väl började i högstadiet. Det är ju en historia det också. Vet inte om jag kan lämna ut dem här. Kanske borde jag tala med de, i alla fall dem jag kan tala med innan jag skriver något om dem här. Får som sagt återkomma om det. Måste på något sätt inkludera dem i alla fall, annars blir det här helt obegripligt för er.

Nu ramlade jag på ett sidospår igen, ursäkta. Vart var jag...jo killarna, de la sig platta på golvet och smekte det samtidigt som de sa: -Åh Lina!

Som sagt plattbystad men långt ifrån tråkig. Tror att genom att jag inte hade några större komplex för mitt platta bröst och framförallt var en duktig gymnast aldrig blev ett offer utan ganska uppskattad hos killarna. Långt ifrån alla men eftersom jag var måttlig intresserad av det motsatta könet så brydde jag mig aldrig. Det var någonstans där mellan 12 och 15 år som en hel del jobbiga saker inträffade. Dock utanför skolan. Mamma och pappa skilde sig vilket inte bekom mig så mycket eftersom jag aldrig sett någon direkt kärlek i förhållandet så var det väl antagligen bra då?! Detta är förstås inte sant, självklart har det betytt en stor del i mitt framtida liv, men det visste jag inte då. Hur som helst VALDE jag (trodde jag i alla fall) att stanna med pappa. Å det kan man ju undra VARFÖR tills man dör. Men i alla fall, så var det och så blev det. Jag stannade hos pappa. Mycket för att mina syskon då redan hade rymt fältet när det gällde honom av olika anledningar som jag inte kan gå in på så länge jag inte fått klartecken från dem att dela med mig av det här. Jag tyckte helt enkelt synd om honom, det alla tolvåringar antagligen gjort. Stannat hos den som blev ensam och som mina syskon otaliga gånger under min uppväxt hävdade var jag ju pappas flicka. Vet inte om jag kan hålla med men antar att genom att han var den han var och aldrig visade empati för någon direkt så antog man att han hade en favorit och eftersom ingen av oss kände oss älskade av honom så blev det nog helt naturligt att de trodde att jag som var yngst måste vara favoriten. Men som alla psykopater är de lojala mot de som gör som de säger, tycker det dom tycker och tror på deras lögner...och det gjorde vi nog alla, inte samtidigt, för en psykopat kan bara hålla EN i sina klor när det gäller någon nära i familjen. Att styra/ljuga för människan allmänt utanför hemmet det kan de och då kan de hålla fler i sina klor men som sagt i hemmet blir alla utom EN utplånade och det räcker för att behålla hierarkin. Den dagen man gick emot hans, vi kan kalla dem regler, åsikter eller lagar så blev man "utplånad" och någon annan i familjen blev "offret". För det var det man blev, ett offer. Men det förstod man inte. Det enda man kände eller trodde var att ÄNTLIGEN blev man bekräftad och älskad och att för en stund känna sig unik och utvald. Men inget av det var sant. Det förstod man senare i livet. Man var födan till en hungrig varg, inget annat. Hans hunger av mig försvann på ett par sekunder den dagen jag satte på mig ett par lappade byxor.

Men innan det skedde var jag som sagt 12 år och en lydig rädd liten flicka som gjorde det pappa sa. Vi bodde i en stor lägenhet helt ensamma. Efter att varit en familj på 6 stycken ekade rummen tomma. Jag fick dock välja vilket rum jag ville och tog det rummet som var närmast ytterdörren. Det var en gigantisk takvåning prydd med pelare och kristallkronor. Och allt var pappas idéer. Antar att även om han inte givit mig eller någon annan för den delen ett empatiskt faderligt förhållande så har jag nog honom att tacka, hua, det där var svårt, för min konstnärliga ådra. Han var fantastisk på att texta och hans inredning låg alltid flera år före i tiden. Medan andra hade furu orange och brunt i hemmets interiörer, smyckade han vår lägenhet med mörkblåa högblanka pelare, vinröda medaljongtapeter, rutigt golv i matchande färger och kristallkronor. Då förstod jag inte, utan skämdes faktiskt över vårt hem, ville ju vara som alla andra. Medan grannskapet hade en helt annan uppfattning. Det har jag hört senare i livet, inget som då pratades om, inte vad jag kom ihåg i alla fall. Träffade bland annat en gammal klasskompis på en reunionfest för sådär 5 år sen, han kom fram och berättade att alla i huset avgudade min far, alla kvinnor i alla fall, bland annat hans mor som var avundsjuk på min mor som hade ett sådant fantastiskt hem och förtjusande man . Alla våra stora häftiga och dyra bilar som stod nedanför huset och som alltid var skinande nytvättade. För det kan man ju inte skylla pappa för, att vara en skitgris. Tvärtom, nästan obehagligt renlig och det inte bara när det gällde honom själv utan bilar, hemmet, vi barn, även min mor som inte ens fick sminka sig för honom, för det gjorde bara horor. Det fanns t.o.m en inristad eller kanske var den fastskruvad liten skylt på toalettkaklet med texten; "Tvätta alltid händerna efter toalettbesök". Den var även strategiskt placerad över strömbrytaren så INGEN skulle missa den. Minns att jag satt och läste den gång på gång på gång varje gång jag satt på toaletten. För att inte tala om vad han skulle gjort om VI sminkat oss, det fanns inte ens i våra tankar tror jag, att våga komma hem sminkad. Nä, det gjorde mina syskon kanske i smyg i skolan för att sen tvätta bort det innan pappa kom hem till middag. Men vad jag minns så har jag aldrig sett mina syskon sminkade i hemmet. Och kan nog säga att de fortfarande är väldigt sparsamma med det. Den enda som gjorde den revolten var nog jag. Men herre gud, jag växte ju upp under PUNKEN, självklart sminkade jag mig, men även jag väntade med det tills jag blev "utplånad".

Så vad gjorde jag innan det...jo jag och pappa bodde ju nu ensamma i denna stora lägenheten. Jag var en skötsam flicka med väldigt få vänner. Minns en, hon var några år yngre än mig och kallades för Biten. Anledningen till det var att hon blivit biten av en schäffer. Minns inte hela historien, men hon hade ett stort ärr som sträckte sig över hela kinden ner till munnen. Inget man tänkte på mer en första gången kanske, hon var blond och väldigt söt det jag kan minnas. Tror att hon hade ganska stränga föräldrar och då var det ju naturligt för mig att umgås med någon som hade samma förhållande i hemmet som jag. För pappa var benhård när det gällde tider och vad jag kan minnas var NIO absolut det senaste jag fick vara ute ända upp till 15-års ålder. Åter något jag själv som förälder INTE anammat. Tiden har styrts genom andra föräldrar. Kom hem när de andra ska vara hemma har jag sagt till min son. Allt för att slippa onödiga regler som ofta bara skapar trots och även oro. Som att han t.ex skulle vara tvungen att komma hem en tid som skulle innebära att han skulle gå ensam hem. På så sätt visste jag att han alltid hade sällskap hem även om det blev en timme senare än vad möjligtvis var lämpligt, enligt några föräldrars normer. Anser nog att jag var en och är en ganska så klok mor...ödmjuk får man väl vara ;)

Hur som helst, åter till mig. Vet inte direkt när mitt så kallade "genombrott" inträffade, men det måste ha varit då pappa nästan alltid var bortrest och jag var ensam hemma. Det kunde ringa någon från ett flygbolag och säga att jag skulle vara klar nästa morgon kl 10 för då kom en taxi och hämtade mig. Varför, frågade jag. För att du ska till Sierra Nevada där din far är och åker skidor. Jaha, och detta hände då och då. Att någon ringde från något ställe och sa att din far är där eller där och att jag skulle infinna mig där och där. Men det fanns även de gånger då jag inte hörde någonting, men då visste jag att det fanns pengar i en låda som jag kunde ta ifrån.

Nu tänker nog många av er att WOW, vilket toppenliv för en tonåring. Resa land och rike, ha pengar i en låda, vara själv i en stor häftig takvåning....men NEJ, eller det kunde kanske varit det under andra omständigheter, men det var förvirrande och framförallt livsfarligt. Och självklart ledde det till farligheter. Men det går jag in på en annan gång för nu är det dags för ett break igen. Fetdunket har avtagit och hundarna måste ut så här slutar jag för kvällen!



P.s...detta skriver jag rakt upp och ner på min blogg utan rättstavning eller menings"kollar" så jag hoppas ni har överseende om det ibland verkar helt obegripligt. Jag kommer antagligen senare kolla igenom det jag skrivit och rätta till det hela.