En dag att minnas de som gått ett steg längre än oss på jorden. De har med åren blivit en hel del och vi kommer att bli fler. Vissa har haft en stark inflytande i våra liv andra har flyktigt fått oss att minnas deras godhet och de är dem vi hedrar och saknar i våra liv. Min mor var en god människa, det är vad jag minns och vad jag hört. Hon lämnade jordlivet 1992 vilket idag känns väldigt länge sen och när jag låter mig minnas har jag bara frekventa minnen kvar...som barn att hon tog ihjäl min vandrande pinne för att hon av "godhet" tyckte synd om den då den stod i mörkret och behövde lite sol (vilket tyvärr ledde till att den torkade ihjäl), att hon flyttade ifrån hemmet när jag var 12 år och även om jag valde att stanna hos pappa borde hon varit starkare och kämpat för mig eller om hon hade gjort ett större intryck i mitt liv hade jag kanske valt henne. Tonåren uttnyttjade jag hennes godhet genom att göra vad jag ville även sådant jag absolut inte skulle hålla på med. Men varför såg hon inte, varför kämpade hon inte emot, varför lät hon det ske. För visst såg hon, det måste hon gjort. Många år gick utan att vi pratades vid mer än de alldeles nödvändiga samtalen då jag svagt lyssnade till hennes "tjat", oro bla bla bla. Jag försökte avsluta samtalet flera gånger men varje gång hann hon komma med en ny fråga som krävde ytterligare ett par minuter lyssnande. Jag mådde väldigt dåligt under flera år av mitt liv, var rädd och konstant orolig...jag var otrygg. Och visst fanns hon där då, men kan inte minnas att jag blev direkt lugnande av hennes närvaro, jo lugnare men inte trygg. Ni vet så där trygg som man vill att en mor eller far ska vara. En som kramar om en och säger att allt kommer att bli bra och man verkligen tror på varenda ord de säger. Mitt liv kommer att bli bra och jag kommer att känna mig trygg!

 

Något år innan jag födde min son (nov-1988) dök då äntligen den trygga mamma upp som jag så länge sökt. Hon lovade att hon skulle vara vid min sida och vi skulle vara tillsammans, som mamma, mormor, dotter, barn och barnbarn. Hon skulle vara vid min sida då min sons far svek oss, vi skulle sitta sida vid sida på en veranda och se min son, hennes barnbarn växa upp till en trygg och älskad man. Hon LOVADE hon skulle finnas där för mig och jag trodde henne verkligen den här gången. Hon kändes starkare och kanske berodde det på att alla mina äldre syskon hittat "hem"...nu var det bara jag, hennes minsting, det var min tur, MIN tur att få njuta av hennes trygga famn. Hon hade ett par år till innan hon skulle gå i pension sen skulle vi sitta på verandan, det var så vi såg det och åren kunda inte gå fort nog. Hon var med varje minut stötta och hjälpte, klappa min mage och sa att nu får allt "Emil" komma ut. Det var så han hette i magen, det var det hon sa han skulle heta. Åren gick och pensionen närmade sig och "Emil" som fick ett helt annat namn hann att bli nästan 3 år men vi hade våra planer så tryggheten fanns där. Den kom närmare och närmare vilket stärkte min trygghet för varje dag.....men så kom den dag jag förstod att jag åter igen skall slitas itu och tappa min tro och trygghet. Jag hade gjort det förr, bitit ihop och som tröst sagt till mig själv att det här har du klarat förr, du klarar det igen. Att tappa tryggheten att tappa tron att någonsin hitta den trygga tjej jag så gärna ville bli. I början av april 1992 tog min trygghet sitt sista andetag och jag var åter igen ensam och otrygg, men jag bet ihop jag biter fortfarande ihop. Det är vad jag kan och vad jag är bra på så jag fortsätter min kamp genom att bita så hårt att jag inte behöver sakna det jag verkligen saknar....trygghet. Detta kan låta som hårda ord mot en 4-barns mor som antagligen gjorde så gott hon kunde men det är vad jag känner och jag är hennes barn och visst älskar och saknar jag min mor och kommer att ta med mig allt av det goda jag hann att fånga på vår korta väg. Men jag är också arg, arg för att jag måste haft denna prövning i livet, mitt liv som skulle blivit så mycket lättare om bara min mamma visat mig vägen till den trygghet vi barn förtjänar.....

 

Jag vet att jag gör allt i min makt för att ge min son den trygghet jag själv saknat så stort, men jag vet också att även han en dag kommer att ifrågasätta sin uppväxt och undra varför jag inte räckte till och precis som min mor kommer jag att bara kunna säga sanningen. Jag älskar dig mitt barn av hela mitt hjärta GLÖM ALDRIG DET, jag älskar dig!