"KOPPELLÖSA"
FETDUNK..efter ett långt uppehåll
Då vare dags…FETDUNK en lördagskväll…
Det är fantastiskt hur ålder och erfarenhet integrerar människan och hur underbart det är när man själv får uppleva denna positiva utveckling. Jag har ikväll fått nöjet att umgås med alla mina syskon (kan inte minnas sist det hände) F (som numera kallar sig A-S), T och L och med stor intensitet uppleva våra styrkor UTAN missnöje utan istället ett nickande…jaha, du tycker så du! Självklart inte utan att få sagt sin egna åsikter, men ändå med ett härligt lugn som säger att det är okej….vi tycker olika! Vi är enormt märkta av vår uppväxt alla fyra, ingen tvekan om det men vi har även enorma styrkor som antagligen ingen skulle kunna krossa om vi bara från början lärt oss att samarbeta. Jag blir riktigt stolt över hur mina syskon mantlat livet på så olika sätt men ändå med enorma viljor, starka individer med murar som få kan spränga men med enorma hjärtan för dem som vågat ta sig in. Jag är stolt att få vara en i gänget och få vara yngst och även om det är svårt att bara sitta tyst och lyssna finna en viss ro i det. Att lyssna på deras berättelser och istället för att prata själv använda mig av alla de andra sinnen som får mig att sakta sjunka in i deras vardag.
Jag funderar ibland över om jag bara ska nöja mig med att livet går vidare, och att få njuta av dessa underbara stunder eller om min historia ska rannsakas, analyseras och blottas. Är det kanske så att alla inte behöver veta hela sanningen för att ha ett bra liv, eller måste man gräva sig ner i det svarta hålet som skrikigt tomt i åratal för att orka ta sig upp. Jag har tyvärr inte svaret på det ÄN, men en dag….en dag vet jag och då ska jag berätta.
Ett par sista ord till mina syskon…Ni är helt enkelt fantastiska och jag är så himla glad att få dela denna dag med er och hoppas innerligt att detta kommer att bli en mer återkommande företeelse. Jag sitter och hör på era historier och inser att ni känner varandra mycket bättre än vad jag gör…jag vill gärna veta mer! Love U All!!
P.s….om ni inte har något för er i morgon finns här en STOR disk som bara står att vänta på att bli ren…ere tacken det för att man bjuder på middag…vissa saker ändras sig visst aldrig…men det är OKEJ det med <3
HALLOWEEN
FERDINAND
MIN BÄSTA VÄN
GÖR ETT FÖRSÖK IGEN DÅ....FETDUNK
Tror inte F var hemma för att berätta just det, utan det var helt och hållet en fars instinkt. Och visst hade han rätt, ett par månader senare kom lilla B, den sötaste och mest perfekta lilla bebis jag någonsin sett. Som idag själv är mor till tre fina söner och fortfarande fyller mitt hjärta varje gång jag träffar henne. Love U B <3
LIVET BLIR BÄTTRE...
OM VI VAR LIKA FÖRLÅTANDE
DÅ ÄR DET 2012
TWO OF A KIND
Texas-Kid min älskade son och Jaana Gille en skogsmulle man INTE knäpper på näsan...LOVE YOU!
STELLA IRLANDS HJÄRTA
LENNOX LIVSNJUTAREN
foto: af lina
NU ÄR DET DAGS FÖR LITE FETDUNK IGEN
Jag var någonstans i tidig skolålder då jag sist skrev och rädslan hade till en del blivit lättare att bära men visst finns den kvar, det kommer den alltid göra. Något jag önskar att jag innan jag dör har kommit över, för rädslan att dö rädd skrämmer mig mer än livet och det har jag sett på när håll. Rädslan och det obegripliga att just någon dör rädd. Jag ska inte ta händelserna i förväg och det här kom senare i livet så ni får hålla er till tåls lite till.
Skolåldern, ja hur var den egentligen. Var nog ingen populär tjej direkt, hade inte så många tjejkompisar, men visst visade pojkar ett visst intresse för mig. Då inte för att jag var en fullt utblommad kvinna hahahaha, ursäkta, men minns bland annat att killarna retade mig lite i högstadiet. Inte för att de ogillade mig, det var bara sådant killar gjorde tror jag. Var som sagt ingen "kvinna" utan en plattbystad idrottsbrud med konstnärliga intressen. Såg nog lite "flummig" ut som man gjorde på 70-talet. I alla fall jag, hade ju bara äldre syskon som levt 60-tal med råga så med deras influenser var jag nog lite annorlunda.De hade dock redan försvunnit när jag väl började i högstadiet. Det är ju en historia det också. Vet inte om jag kan lämna ut dem här. Kanske borde jag tala med de, i alla fall dem jag kan tala med innan jag skriver något om dem här. Får som sagt återkomma om det. Måste på något sätt inkludera dem i alla fall, annars blir det här helt obegripligt för er.
Nu ramlade jag på ett sidospår igen, ursäkta. Vart var jag...jo killarna, de la sig platta på golvet och smekte det samtidigt som de sa: -Åh Lina!
Som sagt plattbystad men långt ifrån tråkig. Tror att genom att jag inte hade några större komplex för mitt platta bröst och framförallt var en duktig gymnast aldrig blev ett offer utan ganska uppskattad hos killarna. Långt ifrån alla men eftersom jag var måttlig intresserad av det motsatta könet så brydde jag mig aldrig. Det var någonstans där mellan 12 och 15 år som en hel del jobbiga saker inträffade. Dock utanför skolan. Mamma och pappa skilde sig vilket inte bekom mig så mycket eftersom jag aldrig sett någon direkt kärlek i förhållandet så var det väl antagligen bra då?! Detta är förstås inte sant, självklart har det betytt en stor del i mitt framtida liv, men det visste jag inte då. Hur som helst VALDE jag (trodde jag i alla fall) att stanna med pappa. Å det kan man ju undra VARFÖR tills man dör. Men i alla fall, så var det och så blev det. Jag stannade hos pappa. Mycket för att mina syskon då redan hade rymt fältet när det gällde honom av olika anledningar som jag inte kan gå in på så länge jag inte fått klartecken från dem att dela med mig av det här. Jag tyckte helt enkelt synd om honom, det alla tolvåringar antagligen gjort. Stannat hos den som blev ensam och som mina syskon otaliga gånger under min uppväxt hävdade var jag ju pappas flicka. Vet inte om jag kan hålla med men antar att genom att han var den han var och aldrig visade empati för någon direkt så antog man att han hade en favorit och eftersom ingen av oss kände oss älskade av honom så blev det nog helt naturligt att de trodde att jag som var yngst måste vara favoriten. Men som alla psykopater är de lojala mot de som gör som de säger, tycker det dom tycker och tror på deras lögner...och det gjorde vi nog alla, inte samtidigt, för en psykopat kan bara hålla EN i sina klor när det gäller någon nära i familjen. Att styra/ljuga för människan allmänt utanför hemmet det kan de och då kan de hålla fler i sina klor men som sagt i hemmet blir alla utom EN utplånade och det räcker för att behålla hierarkin. Den dagen man gick emot hans, vi kan kalla dem regler, åsikter eller lagar så blev man "utplånad" och någon annan i familjen blev "offret". För det var det man blev, ett offer. Men det förstod man inte. Det enda man kände eller trodde var att ÄNTLIGEN blev man bekräftad och älskad och att för en stund känna sig unik och utvald. Men inget av det var sant. Det förstod man senare i livet. Man var födan till en hungrig varg, inget annat. Hans hunger av mig försvann på ett par sekunder den dagen jag satte på mig ett par lappade byxor.
Men innan det skedde var jag som sagt 12 år och en lydig rädd liten flicka som gjorde det pappa sa. Vi bodde i en stor lägenhet helt ensamma. Efter att varit en familj på 6 stycken ekade rummen tomma. Jag fick dock välja vilket rum jag ville och tog det rummet som var närmast ytterdörren. Det var en gigantisk takvåning prydd med pelare och kristallkronor. Och allt var pappas idéer. Antar att även om han inte givit mig eller någon annan för den delen ett empatiskt faderligt förhållande så har jag nog honom att tacka, hua, det där var svårt, för min konstnärliga ådra. Han var fantastisk på att texta och hans inredning låg alltid flera år före i tiden. Medan andra hade furu orange och brunt i hemmets interiörer, smyckade han vår lägenhet med mörkblåa högblanka pelare, vinröda medaljongtapeter, rutigt golv i matchande färger och kristallkronor. Då förstod jag inte, utan skämdes faktiskt över vårt hem, ville ju vara som alla andra. Medan grannskapet hade en helt annan uppfattning. Det har jag hört senare i livet, inget som då pratades om, inte vad jag kom ihåg i alla fall. Träffade bland annat en gammal klasskompis på en reunionfest för sådär 5 år sen, han kom fram och berättade att alla i huset avgudade min far, alla kvinnor i alla fall, bland annat hans mor som var avundsjuk på min mor som hade ett sådant fantastiskt hem och förtjusande man . Alla våra stora häftiga och dyra bilar som stod nedanför huset och som alltid var skinande nytvättade. För det kan man ju inte skylla pappa för, att vara en skitgris. Tvärtom, nästan obehagligt renlig och det inte bara när det gällde honom själv utan bilar, hemmet, vi barn, även min mor som inte ens fick sminka sig för honom, för det gjorde bara horor. Det fanns t.o.m en inristad eller kanske var den fastskruvad liten skylt på toalettkaklet med texten; "Tvätta alltid händerna efter toalettbesök". Den var även strategiskt placerad över strömbrytaren så INGEN skulle missa den. Minns att jag satt och läste den gång på gång på gång varje gång jag satt på toaletten. För att inte tala om vad han skulle gjort om VI sminkat oss, det fanns inte ens i våra tankar tror jag, att våga komma hem sminkad. Nä, det gjorde mina syskon kanske i smyg i skolan för att sen tvätta bort det innan pappa kom hem till middag. Men vad jag minns så har jag aldrig sett mina syskon sminkade i hemmet. Och kan nog säga att de fortfarande är väldigt sparsamma med det. Den enda som gjorde den revolten var nog jag. Men herre gud, jag växte ju upp under PUNKEN, självklart sminkade jag mig, men även jag väntade med det tills jag blev "utplånad".
Så vad gjorde jag innan det...jo jag och pappa bodde ju nu ensamma i denna stora lägenheten. Jag var en skötsam flicka med väldigt få vänner. Minns en, hon var några år yngre än mig och kallades för Biten. Anledningen till det var att hon blivit biten av en schäffer. Minns inte hela historien, men hon hade ett stort ärr som sträckte sig över hela kinden ner till munnen. Inget man tänkte på mer en första gången kanske, hon var blond och väldigt söt det jag kan minnas. Tror att hon hade ganska stränga föräldrar och då var det ju naturligt för mig att umgås med någon som hade samma förhållande i hemmet som jag. För pappa var benhård när det gällde tider och vad jag kan minnas var NIO absolut det senaste jag fick vara ute ända upp till 15-års ålder. Åter något jag själv som förälder INTE anammat. Tiden har styrts genom andra föräldrar. Kom hem när de andra ska vara hemma har jag sagt till min son. Allt för att slippa onödiga regler som ofta bara skapar trots och även oro. Som att han t.ex skulle vara tvungen att komma hem en tid som skulle innebära att han skulle gå ensam hem. På så sätt visste jag att han alltid hade sällskap hem även om det blev en timme senare än vad möjligtvis var lämpligt, enligt några föräldrars normer. Anser nog att jag var en och är en ganska så klok mor...ödmjuk får man väl vara ;)
Hur som helst, åter till mig. Vet inte direkt när mitt så kallade "genombrott" inträffade, men det måste ha varit då pappa nästan alltid var bortrest och jag var ensam hemma. Det kunde ringa någon från ett flygbolag och säga att jag skulle vara klar nästa morgon kl 10 för då kom en taxi och hämtade mig. Varför, frågade jag. För att du ska till Sierra Nevada där din far är och åker skidor. Jaha, och detta hände då och då. Att någon ringde från något ställe och sa att din far är där eller där och att jag skulle infinna mig där och där. Men det fanns även de gånger då jag inte hörde någonting, men då visste jag att det fanns pengar i en låda som jag kunde ta ifrån.
Nu tänker nog många av er att WOW, vilket toppenliv för en tonåring. Resa land och rike, ha pengar i en låda, vara själv i en stor häftig takvåning....men NEJ, eller det kunde kanske varit det under andra omständigheter, men det var förvirrande och framförallt livsfarligt. Och självklart ledde det till farligheter. Men det går jag in på en annan gång för nu är det dags för ett break igen. Fetdunket har avtagit och hundarna måste ut så här slutar jag för kvällen!
P.s...detta skriver jag rakt upp och ner på min blogg utan rättstavning eller menings"kollar" så jag hoppas ni har överseende om det ibland verkar helt obegripligt. Jag kommer antagligen senare kolla igenom det jag skrivit och rätta till det hela.
STUDIERESAN GICK TILL STOCKHOLM
Jag och mina kollegor åker varje år på en studieresa någonstans i världen och har varirt på fantastiska sådana. I år blev resan lite kortare. Från Södermalm till Östermalm vidare till Universitetet och som vanligt är arkitektur i fokus såklart. Tittade både på andras och egna alster och visst har Stockholm att erbjuda även på ett par timmar...
SPÅRLÖST
Hur som helst så var det inte det jag skulle skriva om utan samtidigt som "underhållet" rasslar iväg går TV'n varm med programmet "Spårlöst" och det enda jag kan tänka på är - Om det ändå vore jag!
Hur sjukt är inte det??? Men sanningen är den att jag vet inte hur många gånger jag tänkt eller HOPPATS på att det visade sig att min far inte var min RIKTIGA far (vilket det ju finns vissa tvivel om men ej blivit bekräftat, kanske just därför som tanken alltid funnits där) utan att jag hade någon "hemlig" pappa någonstans i världen som inte gjort annat än att längtat och saknade sin lilla förlorade dotter. En far som kramades och sa att han älskade sin "lilla prinsessa". Är kärleken till sin far eller mor så viktig, är kärleken till någon SÅ VIKTIGT?
Svaret är ett övertygande JA! Vi föräldrar behövs och VI måste finnas där, bekräfta, ge, övertyga och framförallt vara NÄRVARANDE!
För alla som inte förstår eller VET vad NÄRVARANDE innebär kan jag berätta. Närvarande är att NÄR DU som förälder oavsett kön ÄR med ditt barn även om det så handlar om varje dag, en månad, en dag, en timme, ÄR DÄR! Lyhörd, förstående, villig och framförallt TROVÄRDiG som förälder...kan DU med gott samvete säga att; - JA, jag är här, jag lyssnar, jag finns, tar hand om och inte minst, när jag INTE är här, finns DU ständigt i mitt hjärta, i minna tankar och jag längtar att få ge dig min värld, lära dig det jag kan, ledsaga dig genom livet, backa när du säger STOPP, lyssna till dina behov, ge dig tröst och uppmuntran när du behöver det och framförallt förstå att resan med MITT barn inte bara handlar om vad JAG KAN GE utan vad JAG FÅR, bara genom att vara NÄRVARANDE!
Jag vet att jag kan tyckas vara hård som förälder och kräver en hel del av andra, men jag vet också konsekvenserna av ett frånvarande, och det är INGET DU VILL GE DITT BARN, det lovar jag! ....se vad en liten tisdagsberusning kan frambringa, och allt detta för ett par räkningar!
P.s vi har alla olika erfarenheter och vi har alla kommit olika långt i livet men i slutändan skall vi alla hamna på samma ställe och då vill vi ÄVEN om VÅR vision inte besannades kunna ge möjligheter till dina/era barn att få göra samma goda och dåliga val i livet för att förhoppningsvis nå sina. MEN eller OCH när de gör det, ska de även med ett STORT leende tänka att; - Ha, det var precis som mamma/pappa sa! Livet är kort och den tiden vi har vet vi inget om så ge det du kan för i morgon kan du redan ha glömt bort det! Och ibland får vi inte ens den chansen, och den dagen vill INGEN förälder uppleva, men vissa av oss kommer, eller har redan gjort det. Och till ER vill jag bara säga att om JAG fick bestämma finns även ett liv efter detta....bara för att mötas EN gång till... och som den döve säger...TALET ÄR OFTAST ÖVERFLÖDIGT!
fotot är lånat från Pelle Billing "Jämställdhet inkluderar mansfrågor" PAPPOR UTAN BARN....en tankeställare, vissa får inte ens chansen
VINTERNS HAGALUND
FETDUNK EN LÖRDAGSKVÄLL....
Sitter med "fetdunk" i öronen (ett uttryck som kanske inte passar en kvinna i min ålder men det är precis vad det är...fetdunk alltså) och funderar över hur det kom sig att livet blev som det blev och hur jag idag kan påverka fortsättningen. Är det inte märkligt att det nästan ska ta halva livet för att nå dit...och inga garantier om ytterligare lika många år att ta tillvara på. Jag har under detta år tappat räkningen på begravningar jag varit på och minns inte när jag var på ett bröllop sist, är det ålderns glömska eller ett mer sällsynt förekommande beroende ålder kan jag inte svara på. Men det är fakta.
Blir för en stund helt tomt i huvudet och jag funderar; Vad är det jag egentligen vill säga (skriva), vad kan JAG eller VARFÖR skulle jag vilja dela med mig av mina tankar. Kan det vara så att jag vill ha ett erkännande av mina lite förvirrade men ändå ganska insiktsfulla tankar...eller gör jag det jag är mest bekant med...irrar i mörkret. Vore det en tavla jag målade hade den antagligen varit helt obegriplig för de flesta, eller så hade en vetgirig själ försökt sig på en analys och konstaterat....fullkomligt galen. Till saken, jag har ...fan jag tappar orden.....koncentration fröken Egertz, livet kräver koncentration! Jag har av någon konstig anledning börjat gilla kvinnan bakom fröken Egertz. Låt mig presentera henne!
Född 1964 antagligen i en familj många skulle önskat de hade....men med insikt och vetskap skulle fly utan att passera GÅ! Det fantastiska fyra hahaha. Jag har tre syskon (5 om jag räknar med de min så kallade far lyckats med innan vi i huvudtaget var påtänkta). Sorry, ännu ett avbrott, måste byta musik, dök upp något slags hiphop liknande...svårt att få något flooooooooow i skrivandet då....sådär...åter på banan, även om Lady Gaga inte är drömsenatriumet att plita ner sitt privatliv till.
Hur som helst, yngst och fruktansvärt ovetande har jag konstaterat. Ovetande för att jag inte har lärt mig, eller för att vi, syskon inte lärt oss att vara just det uppenbara...SYSKON. Har faktiskt ruskigt lite koll på vem jag är i den frågan...familj/släkt. Att jag föddes av Margareta Egertz och Bo Blosse vet jag...även om det har ifrågasatts. Spekulationer om en annan far har funnits länge...grunden till det har varit mitt utseende...eller utanförskap, Tror bestämt att jag t.o.m var någon fyllos barn i Österskär under en period, kallades för Trossen och var som sagt olik resten av familjen. Olikheten till mina syskon som idag inte är så stor som när jag var yngre. Även vetskapen om att mor och far hade en separation runt den tiden jag föddes förstärkt det hela. Att jag var en snorunge som mina "stackars" syskon var tvungna att ta hand om kan också vara en orsak till ryktet. Om det nu är ett rykte. Detta skall ha bekräftats av en släkting till min mor...men har själv aldrig gått vidare. VARFÖR? Förr gammal för att gräva i det förgångna...eller feghet! Döm själva! Tror dock att vi alla känt oss utanför...eller rättare sagt vet att det är så. Varför kan man ju då undra...urusel föräldrarskap är min första tanke, men visst finns det något ännu mer analyserande svar. Men det går vi inte in på här, framförallt för jag uppriktigt sagt inte har en aning om mina föräldrars bakgrund. Att far var oönskad och bortlämnad som baby och att mor kom för en förhållandevis konservativa förhållanden...men det kan också vara helt fel. Detta är bara vaga minnen om vad jag hört under min uppväxt. Nu åter till mig, för det är ju JAG som står i fokus.
SKITRÄDD...det första jag kommer att tänka på när jag ser mig runt skolåldern. Minns tyvärr tiden innan alldeles för vagt för att delge. Kan nog konstaterat att rädslan inte lagt sig helt än idag, men kanske mer hanterbar....nja, för det mesta i alla fall. Lovade ju att jag skulle hålla mig till sanningen (inte alltid så lätt som ni kanske vet). Även om just sanningen är unik för varje människa. Min sanning behöver ju inte vara mina syskons och tvärtom. Onödigt utlägg...koncentrera dig Egertz! Mobbad från dag ett i skolan och jagad av den mest fasansfulla killen i klassen varje dag från skolan ( den DÅ mest fasansfulla kille). Gömde mig i varenda trappuppgång på vägen hem...kände hjärtat enda upp i halsgropen och gråten i halsen fick mig nästan att kvävas. Rädslan hade ett grepp jag än idag inte kan förstå riktigt hur den kom sig, VEM/VAD hade gjorde mig så jävla rädd? Fick en massa smeknamn som grinlina osv. Vågade aldrig tala om det med någon utan det gick fyra år innan just denna rädslan försvann. Om den fasansfulla killen hittade någon annan eller om jag personligen gjorde en upprustning kan jag inte svära på men minns att vi stod i matkön i Ängkärrsskolan, lutande mot den röda tegelväggen. Minns inte riktigt vem offret var men en kille var det, något brast och jag bokstavligen smockade till ( kan ha varit en knuff men tanken var helt klart en SMOCKA) killen så han flög (ramlade) in i väggen och fick ett skrapsår på kinden. JAG HADE FÅTT RESPEKT! Att jag varit ett lätt byte i fyra år kan jag bara förklara med att hemma hos oss fanns en hierarki som lydde FAR PRATAR FAR GER ORDER FAR BESTÄMMER....vi andra fanns där när FAR VILLE! Att prata om sina tankar eller bekymmer var om inte för mina syskon så för mig otänkbart Skulle ALDRIG vågat söka förståelse hos min far. Hade redan då fått så många ...söker ordet, så som man får på besiktningen när det går rent sagt åt helvete... ner, någonting, ja ni vet vad jag menar...kan tänkas att ordet under skrivandets gång bara dyker upp , låter mig då ROPA ut det utan påverkan av annat. Hans ögon sa allt. Det var de man analyserade snabbt vid hans hemkomst, även om jag vid den tiden var för ung för att förstå begreppet förstod jag att det var via dem man visste hur stunden vid matbordet skulle bli. Just nu kan jag inte komma ihåg någon gång vid matbordet som skulle varit positivt minnesvärt, vilket är både fruktansvärt och skrämmande för visst måste det väl funnits!? Jo, men bara när HAN fick bestämma.
Det var just det, aldrig vågade man spontant kasta ut sig något galet och vilt utan att först kollat in hans ögon, analyserat och konstaterat. Vilket förklarar mitt vuxna beteende med ett GLATT SKRATT! Och framförallt mitt förhållanden till matbordet och uppfostran på min son. Här äter vi inte bara gott utan vi låter från alla håll och kanter (fruktansvärt kan vissa nu nog tänka, men då har ni inte förstått, det extrema tar över när någon försökt kväva dig i flera år, LUFTEN måste UT) självklart finns även hyfs men framförallt ett kärt energifullt matbord med både åsikter, glädje och tårar. Ingen som knäpper med fingrarna och pekar på saltkaret där befallningen skall tolkas och utföras snabbt! I Att maten hamnar på bordet eller bakom örat har aldrig bekymrat mig ett dugg och Texas är idag både vältalig, etikettvetande och framförallt vetande om att han oavsett vad är ett MYCKET älskat barn. Att behöva ifrågasätta sin existens är nog det värsta man kan ge (om det nu är GE man gör) sitt barn!
Tror jag behöver en break här, insåg att det här kommer att bli ett långt brev till mig själv om jag nu bestämmer mig för att skriva klart det...har ju inte kommit till tonåren än. Musiken tog slut och midnatt har passerat...tills vi syns igen, låt inte ditt förflutna hindra din framtid, men använd den för att nå ditt mål!
....när trygghet fortfarande var en självklarhet
NEW YORK NEW YORK....IN AUTUMN
KAN INTE FÅ NOG AV TINDRA
DAGEN DÅ VI MINNS...
Denna ljusfyllda dag är den dagen på året jag minns med stor glädje. Då vi i familjen med kära kusiner samlades och sjöng" Ekorren satt i granen" för full hals för de som gått vidare, vi la vackra kransar och tände ljus på mormors grav.....det såg i mörkret ut som om man tänt en jätte stor födelsedagstårta. Det var en dag att längta efter....men så en dag för väldigt länge sen slutade denna minnesvärda dag att firas, hon, min mor som var den som gjorde just denna dag så minnesvärd lämnade oss och som mycket annat försvann denna härliga, varma och minnesvärda tradition.... Jag har i år fått äran att bli bonusmormor och med dessa vackra barn och barnbarn gick jag för att göra det jag så många år saknat, vi sjöng inte Ekorren satt i granen...men jag mindes och jag log, la en krans och tände ett ljus på mor och mormors grav, och jag såg den stora födelsedagstårtan tillsammans med min lilla "familj" som jag hoppas få göra igen och att det får bli vår lilla tradition och kanske när Tindra blir stor nog och lärt sig Ekorren satt i granen ska vi sjunga för full hals hon och jag och varje år ska vi se fram emot denna fantastiska födelsedagstårta och minnas med glädje de vi en gång i tiden hade hos oss...Tack Niklas, Therese och Tindra för att jag får vara med...Love you!
...en dag att minnas
FASTNADE I EN VATTENPÖL
ARKITEKTUR SPANIEN
...har på mina resor självklart passat på att ta lite tacksamma bilder på en hel del arkitektur, och här är ett litet axplock från MADRID och BARCELONA